Jag har saknat mig och jag saknar dig mindre och mindre...

"Jag saknar dig mindre och mindre...."

- Melissa Horn

Det är ett tag sedan jag bloggade sist... jag har inte riktigt känt för det, man kan väl säga att jag har "slickat mina sår" ordentligt, men nu är dom ordentligt torra och nu "slickar" jag för vanans skull. Varför är det så lätt att vänja sig vid att vara ledsen? Att det blir vardagsmat? Att tycka att det är okej när det faktiskt inte är det? Jag känner att för varje dag som går blir jag starkare och starkare... och faktiskt blir jag mycket gladare, gladare över livet och faktiskt är jag otroligt glad över att det tog slut. Är det normalt? Tja, när man under 2 års tid förlorat sig själv så är det en fröjd att faktiskt lära känna sig själv igen. Jag har saknat mig och jag saknar han mindre och mindre...

Under separationen förlorade jag en del "vänner".. och egentligen är det bara 2 stycken (N & S) av dom jag egentligen saknar, då de var de enda som stöttade mig på något vis. Jag hade även en nära vän jag sa upp kontakten med då hon och mitt numera X flörtade aktivt med varandra, bara dagar efter att det faktiskt tagit slut. Det skönaste som jag egentligen fick reda på några månader senare, är att tydligen så har han gjort detta förr, (då menar jag att plötsligt göra slut utan anledning), vilket får mig att inse att felet inte ligger hos mig. Om det är tröst det vet jag inte, men åtminstone lindrande. 

Idag är jag fri, fri från allt med en framtid jag vill uppleva. Jag är helt klart säker på att jag äntligen kommer hitta kärleken där ute, tills dess ska jag uppleva mig själv lite :) 

I morgon bär det av till Ven, ännu en sak jag vill uppleva igen :) 

Love 

/Jenny