Början på ett "nytt" liv..

Det känns verkligen så.. att jag har fått en omstart på mitt liv. Nu helt plötsligt så har jag friheten att känna, att tänka och älska mig själv utan att någon annan hindrar mig. Jag har inte orkat eller haft lust att skriva sedan sist... det har inte riktigt funnits ord för det, att kunna sätta mina känslor på pränt... det har helt enkelt varit ett virrvarr av saker som har hänt, intensivt. Jag har i alla fall flyttat till en underbart stor lägenhet med takfönster och allt! Katterna fick jag med mig, vilket är en stor tröst. Jag antar att man kan säga att detta är början på MITT liv.

Jag känner mig ganska löjlig egentligen... diskar varje dag, lagar mat varje dag, dammsugar varannan dag och bäddar sängen varje dag :) (sånt som man egentligen ska göra) Varför är detta en sådan stor förändring då? (Nä, jag har fått höra att jag aldrig städade... men att jag lagade mat och tvättade jämt jämnade inte ut det... en husa är jag i alla fall INTE). Jo, förändringen är väl för att jag känner att jag städar upp mitt eget skit, ingen annan än jag själv (och katterna) har asat fram saker utan det är bara jag själv. Jag går här och pular runt i lägenheten och varje dag stannar jag upp och känner mig oerhört tacksam för att jag fick en andra chans att starta om mitt liv. 

Men varför fick jag då chansen att starta om mitt liv?... Tja, mitt (numera) ex kom hem en dag och sa "Jag älskar inte dig längre", helt utan förvarning. Fast.. jag har väl alltid känt så... att det skulle hända förr eller senare..  jag fick ofta höra att jag kände mer än vad han gjorde och att han önskade att han kunde älska så som jag. Men varför tar man inte tag i såna saker? 

Men varför skriver jag då allt detta här? Blottar mina tankar? Ja, jag gör det nog mest för min egen skull faktiskt, och för att jag själv en dag ska kunna blicka tillbaka och komma ihåg hur sårad jag blev - så kanske jag förhoppningsvis inte gör om samma misstag. 

Vad var misstaget då? Jo, att falla för någon så handlöst utan att inse att man inte blir älskad tillbaka...

Jag vet att detta inlägg kan medföra att en del människor blir upprörda. Bli inte det. Jag har haft 2 helt fantastiska år med en underbar man som tyvärr aldrig tog tag i sitt liv. Man är själv ansvarig för sitt eget liv (åtminstone lite). Jag skulle göra om det även om jag vet hur det slutar. Jag har lärt mig mycket på resans gång bl.a. vilka mina vänner egentligen är.. Sveket från vännen är nog det värsta. Men nu vet jag åtminstone vart jag har dig. 

Stay stronger! <3