Nätdejting...

Ja, som nybliven singel bör man gå med i någon dejtingsajt, har jag fått höra. Jag vet egentligen inte om det är en sådan god ide med tanke på dessa män jag har stött på sedan jag äntrade dejtingsajtsvärlden. En djungel av sidor, de flesta kostar det en summa för att överhuvudtaget kunna göra något. Jag behöver inte nämna vilken sida jag själv är med i då jag har fått erfara att detta händer i princip överallt.  För att sammanfatta olika knasigheter som har landat i min inbox vill jag förklara varför det känns som man bara vill lämna all dejting, lägga benen på ryggen och springa... So... here it goes:


Först ut har vi den åldrade romantikern vid namn Sven på 56 år. Profilbilden är av webcam material och ser därför förskräckligt ut redan där... Ja, sen förstås så var Sven inte någon skönhet. Möjligtvis en åldrad sådan. Kommentaren från honom var "Hej snygging. Vilken läcker piercing du har, den skulle man vilja leka med"..............(!)  Men hur tänkte han nu? Jag är en brutta på snart 25 år - and I'm not a golddigger! ;) (Okej.. hade han varit 90+ hade jag definitivt kunnat överväga det!)



Den andra mannen jag tänker ta upp är vad jag vill kalla Charmören, en man vid namn Dida, 29 år.... Jag vet inte riktigt hur jag ska förklara honom/hans mail.. Jag kopierar det så får ni själv tycka till..... Jag blev helt mållös och jag tror att jag har träffat mannen i mitt liv! Eller inte.....

"hej hur ar du min vackra bebis hur denna skönhet formidabel jag mycket mycket intresse JENNY BRA KVÄLL HUR DU MIN vacker ängel AR jag är för mig intresserad även detta från Tunisien CHEMSSI 29 års ålder ÅR SINGEL JAG ÄR VÄGEN TILL en kvinna som du forskare väntar på dig" - Dida, 29 år.

 .......... Ja... vad ska man säga? Google translate ftw? ...... *pinsam tystnad*


Sist ut har vi matchokillen som alla tjejer vill ha (.....), en man vid namn Larsa (!)... Ja, ni läste rätt.... Larsa är 34 år och hans mail till mig var:

"hej söt du är lust o bekanta dig" - Larsa, 34 år.

Om vi säger så här... Larsas profilbild visar honom på en strand i speedos.. Det är nästan så man blir rädd att hela paketet ska trilla ut när som helst - och det är ändå en stillbild! Ungefär så här:

Åhhh, jag blir ju helt våt direkt! ............. *går och spyr, hinner knappt in på toa* Men ärligt?

För att summera... hur tänker dessa män? Jag undrar om det finns någon galen kvinna där ut som faktiskt faller för något sånt här? Knäppt.. JA. Det finns många män som skriver ett hur fint mail som helst (visserligen inte så intressant så att man svarar)... en månad senare får man mail från samma man, med samma innehåll.. Men ärligt? Skickar man samma mail till alla kvinnor för att hoppas kunna få napp hos någon? Det är ungefär som att skicka ut sitt CV och inte ändra sitt personliga brev, samma innehåll till alla (vilket betyder att alla får veta att man är bra på att steka kött och när man sedan söker jobb på en vegetarisk restaurang så blir det en aningen fel) - precis lika knäppt! Nä, ni män där ute, se till att ändra innehållet så att det blir mer personligt så ska det nog gå lite lättare. (Då kanske t.o.m. en sådan galen kvinna som mig svarar på ert mail ... ;)

Keep up the good work and stay stronger! / J <3

Början på ett "nytt" liv..

Det känns verkligen så.. att jag har fått en omstart på mitt liv. Nu helt plötsligt så har jag friheten att känna, att tänka och älska mig själv utan att någon annan hindrar mig. Jag har inte orkat eller haft lust att skriva sedan sist... det har inte riktigt funnits ord för det, att kunna sätta mina känslor på pränt... det har helt enkelt varit ett virrvarr av saker som har hänt, intensivt. Jag har i alla fall flyttat till en underbart stor lägenhet med takfönster och allt! Katterna fick jag med mig, vilket är en stor tröst. Jag antar att man kan säga att detta är början på MITT liv.

Jag känner mig ganska löjlig egentligen... diskar varje dag, lagar mat varje dag, dammsugar varannan dag och bäddar sängen varje dag :) (sånt som man egentligen ska göra) Varför är detta en sådan stor förändring då? (Nä, jag har fått höra att jag aldrig städade... men att jag lagade mat och tvättade jämt jämnade inte ut det... en husa är jag i alla fall INTE). Jo, förändringen är väl för att jag känner att jag städar upp mitt eget skit, ingen annan än jag själv (och katterna) har asat fram saker utan det är bara jag själv. Jag går här och pular runt i lägenheten och varje dag stannar jag upp och känner mig oerhört tacksam för att jag fick en andra chans att starta om mitt liv. 

Men varför fick jag då chansen att starta om mitt liv?... Tja, mitt (numera) ex kom hem en dag och sa "Jag älskar inte dig längre", helt utan förvarning. Fast.. jag har väl alltid känt så... att det skulle hända förr eller senare..  jag fick ofta höra att jag kände mer än vad han gjorde och att han önskade att han kunde älska så som jag. Men varför tar man inte tag i såna saker? 

Men varför skriver jag då allt detta här? Blottar mina tankar? Ja, jag gör det nog mest för min egen skull faktiskt, och för att jag själv en dag ska kunna blicka tillbaka och komma ihåg hur sårad jag blev - så kanske jag förhoppningsvis inte gör om samma misstag. 

Vad var misstaget då? Jo, att falla för någon så handlöst utan att inse att man inte blir älskad tillbaka...

Jag vet att detta inlägg kan medföra att en del människor blir upprörda. Bli inte det. Jag har haft 2 helt fantastiska år med en underbar man som tyvärr aldrig tog tag i sitt liv. Man är själv ansvarig för sitt eget liv (åtminstone lite). Jag skulle göra om det även om jag vet hur det slutar. Jag har lärt mig mycket på resans gång bl.a. vilka mina vänner egentligen är.. Sveket från vännen är nog det värsta. Men nu vet jag åtminstone vart jag har dig. 

Stay stronger! <3