Tillfällen?...

Vid vissa tillfällen i ens liv kan det ibland hända att man känner sig extremt löjlig, patetisk.. ja, nästintill barnslig.. ett sådant tillfälle har jag haft idag.. eller man kanske inte ska kalla det tillfälle utan snarare "extrem olycklig händelse".. ja, välj vilket ord ni vill! När man har sådana dagar vill man bara krypa ner under täcket, gömma sig där i 100 år och aldrig hittas.. Ja, nu gör man ju inte det, då man mest hinner gömma sig under täcket sen kommer (förhoppningsvis) "en vit prins ridande på den vita hästen" och räddar mig. Det gör i alla fall min man! Att han står ut! Det finns inget resonemang i världen som kan göra att jag förstår detta, men tacksam är jag. En stor rädsla jag har är som sagt att drabbas av "Svensson- livet", vilket var en utav de utlösande faktorerna idag. "Svensson-livet" är kanske vad ni skulle kalla vardag, men ordet "Svensson-livet" är en skräckupplevelse för mig bra mycket värre än vardag. Jag försöker säga till mig själv att ta detta med en nypa salt, och tro mig: Jag försöker! Men ibland, så misslyckas man, vilket hände idag... Ingen är perfekt.

Jag tror att det här med "Svensson-livet" för mig betyder att man inte riktigt tar tillvara på livet. Jag vill inte vakna upp en dag, gammal och skröplig och inse att livet har flyget förbi alltför snabbt, det går redan tillräckligt snabbt ändå. Rädslan för detta kanske är det som sätter stopp för mitt sätt att leva? Jag är kanske så pass insnöad på det här med att undvika "Svensson livet" att det är just det som hindrar utvecklingen på livet? Varför inte bara leva, ta dagen som den kommer och blicka framåt? Tja, säg det du... lättare sagt än gjort kanske? Jag tror att detta är en av de saker som gör att jag är rätt så krävande. Krävande kanske inte heller är rätt ord. En fd god vän till mig sa alltid "Man ska inte nöja sig".. det är kanske grunden för mina tankar idag? Jag vill inte nöja mig med mindre än vad jag är värd, därav blir det en rädsla att inte uppnå det, att få det lite, lite, lite bättre än vad det är nu. Men jag antar att jag har hela livet på mig att reda ut det här... och det ska jag!