Sluta röka...

Ja, jag är en utav dessa bedrövliga rökare. Det är klart att vi rökare är de som är mest medvetna om riskerna som rökning för med sig. Ni vet varningstexten som finns på alla cigarettpaket? "RÖKNING DÖDAR".... Ja, jo.. som om vi inte visste det.. vad tror dom att den texten ska vara bra för? Att vi tänker: "Åhh, shit, skadar cigaretter mig?!, Det visste jag inte!!? Bäst jag kastar cigarettpaketet direkt!" ... Om det ändå vore så lätt!

Jag provade att sluta röka i våras. Använde nikotinplåster och nikotinsnus. Efter många om igen så slutade jag faktiskt, och höll upp i 7 veckor. 7 veckor i ett rent helvete. 7 veckor av gråt, skrik och bråk. Vad hände? Antagligen så hade jag en sådan där trevlig vinterdepression som höll i sig. Vinterdepressioner är det många människor som lider av, men min vägrade ge med sig. Allt eskalerade när jag slutade röka. Jag blev en hemsk person mot min sambo.  Min största bedrift under slutet av dessa 7 veckor var att gå upp på morgonen. Skolan började lida, jag kom efter. Efter 7 veckor av bråk, om helt meningslösa saker gav min sambo upp. Detta blev min vändning. Jag kontaktade sjukvården, fick där antidepressiva, eller "lyckopiller" som det så kärt heter. Jag flyttade hem till mina föräldrar igen. En av bieffekterna på dessa kära "lyckopiller" var att jag fick problem med sömnen och fick även ta sömntabletter. Stödet jag fick av mina föräldrar var helt enormt. Min mamma var helt ovetandes om mina problem då jag inte hade sagt något p g a jag skämdes över mina handlingar mot T. Jag hade allt det jag ville ha, men ändå sabbade jag det. Med ett rasat förhållande, det enda som var kvar var en skör tråd, började jag kämpa mig tillbaka. Jag satsade helt och hållet i skolan med hjälp av M. På 2 veckor klarade jag 7 prov och 2 inlämningsarbete, fråga mig inte hur det gick till men med ren vilja lyckades jag!

Allt löste sig till det bästa, jag flyttade hem till T som en helt ny person, fast ändå jag. Jag var lycklig och idag är jag lyckligare än någonsin. Att förstå hur T orkade med det går inte att förklara.. att förstå hur han var villig att ge mig en chans till går inte heller att förklara.. Kärleken är märklig i många fall.

När detta hände med min mamma (se tidigare inlägg) då hon drabbades av en stroke, fick jag själv en tankeställare. Jag vill verkligen sluta röka igen, men rädslan av att drabbas av samma sak igen är större än rädslan att drabbas av något hemskt p g a rökning. Jag kontaktade ännu en gång sjukvården, deras rökavvänjningsavdelning för att be om hjälp. Det är 4 månader sedan nu... Ännu har jag inte fått hjälp, men tids nog.

Vad har jag då lärt mig av allt detta? Bland annat så att jag själv ska berätta mer vad jag känner och inte stänga in mig. Att ta tag i problemen direkt. Att jag faktiskt KAN! Jag KAN klara skolan. Jag KAN sluta röka (för jag lyckades ändå).

Jag är oerhört tacksam över det jag har idag! Jag älskar min familj <3

Tveka aldrig att fråga om hjälp!