Hopplöshet....

Ibland har man människor som man vill finnas för, vänner, familj, släkt, men ibland räcker inte tiden till... Just i det här fallet jag tänker på, den här specifika situationen så är det inte så. Jag har all tid i världen (just nu) men med ett minimalt tålamod. Ibland blir man bara inte insläppt i någons liv, av vilken anledning vet jag inte. Ett löfte är alltid ett löfte, och i just detta fallet har jag gjort min del, gjort allt jag kan för att försöka hålla en kontakt. När man blir så pass utnyttjad på detta mentala vis, så känns det ibland som en psykisk misshandel, jag känner mig gråtfärdig, saknad och sorg, nästan som om någon har gått bort... för varje dag som går så känner man att sitt tålamod tryter mer och mer, till slut rinner bägaren över...

Att bli lämnad ensam, är inte alltid så lätt. Är detta bara en fas i mitt liv? Kommer jag någonsin att kunna förlåta denna människa? Denna människa har gjort mig fruktansvärt besviken och ändå väljer denna att fortsätta göra det... Hur mycket har det pratats om mig medans jag inte har varit där? Vågar jag visa mig i det sällskapet igen, för att då andra har fått en fel uppfattning av mig? Halva jag vill stanna, halva vill springa, och aldrig sluta springa... Att förlåta någon har jag nog gjort alldeles för många gånger.. att gång på gång förlåta men ändå slutar det lika dant.. är det då mig det är fel på? Eller är det alla andra det är fel på?.... Det spelar ingen roll, jag är som jag är och om människor bara kan älska en del av mig och inte hela, då blir det svårt. Jag kommer i "ett helt paket, jag går inte att dela på"... Just detta gör varje människa unik. Jag älskar unika människor.

Om detta endast är en fas i mitt liv så kan jag faktiskt acceptera det. En vis människa sa till mig att det är en fas, och att jag har många fler att se fram emot... första fasta jobbet träffar jag nya människor, när man skaffar barn träffar man nya människor, när man flyttar träffar man nya människor... osv, osv, osv... till slut när man väl (förhoppningsvis lever så länge) flyttar till ålderdomshem så träffar man nya människor.. Ja, jag har en hel del att se fram emot, klart jag överlever detta! :)

<3